Du andas, du ler.

För att du, du andas du ler. Du tar ett steg i taget.

Att hålla hand när man var liten var mysigt. Att hålla sin bästa vän i handen som man egentligen bara känt i tio minuter. Men det är så lätt att få vänner för hur du ser ut och vad du har för intressen spelar egentligen inte någon roll. Skrika till av rädsla och förtjusning när bäckahästen dyker upp i "Månen går med långa ben".  Just nu vill jag vara tillbaka där.