Idag såg jag en klasskompis nere på stan. Jag har inte varit i skolan på nästan en månad. Fan, vad rädd jag vart. Tänk om hon såg mig? Men jag tror inte att hon såg mig. Jag fick en panikångestattack mitt i centrum och folk såg ju, men ingen vågade fråga. Nu i efterhand skulle det nog känts skönt med lite stöd. Men jag hörde av mig till pappa och han ringde upp på direkten och hämtade mig. Han ägnade hela resan hem att försöka få mig att skratta. Fast jag vet att han tycker det är så jävla jobbigt att se mig bryta ihop. För han vet vad jag går igenom. För han går igenom nästan samma sak.
Jag såg en artikel i tidningen idag när jag kom hem. Den handlade om människor som uttryckte sin kärlek till sina mammor. Det fanns också en jämföring om svenska folkets största idoler. Sin egen pappa kom på näst sista plats. Men idag vill jag hylla min pappa, för nog kan han bete sig som ett arsel. Men när man verkligen behöver någon så är han där, no matter what.
~ N o c h y u W o r d s
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar